Paula Henrikson (Uppsala universitet): Vändpunkter och peripetier i svensk romantisk dramatik

Tiden kring sekelskiftet 1800 innebar avgörande vändpunkter för den europeiska kulturen. Sociala omvandlingar och revolutionära omvälvningar åtföljdes av en språklig och estetisk övergångstid, där nya ideal skulle sätta ramarna för litteraturens funktionssätt för en lång tid framöver. I detta föredrag kommer dramats särskilda bruk av formella vändpunkter (peripetier) att relateras till samtidens förvandlingar och erfarenheten av att leva i en brytningstid. Föredraget kommer att ta sin utgångspunkt i dramer från svensk romantik av C.J.L. Almqvist, Julia Nyberg och Erik Johan Stagnelius.
Romantisk dramatik utmanade genrens etablerade former, inklusive peripetins traditionella funktioner. Enligt det aristoteliska grundmönstret för tragedin ska peripeteia, vändningen, gärna sammanfalla med anagnorisis, igenkänning. Tragedins moral bygger på en resa från okunskap till förståelse; med den dramatiska vändpunkten kommer insikt, självkännedom och kunskap om världen. Peripetins uppgift är i denna mening att rationalisera lidandet genom att göra det till lärdom. Samtidigt har narratologer och andra pekat på hur vändpunkten som narrativt element alltid måste relateras till två skilda tidsförlopp, dels den erfarande protagonistens tid, dels berättarens tid (Ansgar Nünning, Andrew Abbott). Det är den som betraktar eller tolkar ett skeende på avstånd som kan konstruera en vändpunkt i det, medan den som står mitt i tidens ström inte kan urskilja dess innebörd.
Men hur fungerar dessa dubbla och korresponderande tidsskikt i dramat, som i allmänhet saknar en intern berättarinstans? Vilka moraliska lärdomar utvecklar och förvaltar det romantiska dramat, och hur utmanar det traditionella kategorier av olika slag? Vilka temporaliteter gör sig påminda i det romantiska dramat? Olika sätt att förhålla sig peripetier i dramat vill jag också relatera till försök att narrativisera vår egen tid och till den linjära utvecklingsmodell, baserad på vändpunkter och peripetier, som dessa narrativ ofta vilar på.

Paula Henrikson är professor i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet. Hon har gett ut böckerna Dramatikern Stagnelius (2004), Textkritisk utgivning (2007) och Detta tryckpapperstidevarv: Litterär editionshistoria i Sverige under det långa 1800-talet (2018) samt varit medredaktör för bl.a. Geschichte der Edition in Skandinavien (med Christian Janss, 2013) och Time and Temporalities in European Travel Writing (med Christina Kullberg, 2020). Hon är ordförande för Svenska Vitterhetssamfundet och har tagit emot priser från Svenska Akademien och Kungl. Vitterhetsakademien.